Det här är tveklöst en av årets starkaste konsertupplevelser. Jazzklubben Kalmar Nyckel bjöd på fredagskvällen på en av USA:s mest intressanta jazzsångare, som för bara några veckor sedan förärats med en Grammy för årets bästa jazzskiva. Gregory Porter kom dessutom tillsammans med en av Sveriges mest intressanta jazzartister, Magnus Lindgren samt det eminenta storbandet Bohuslän Big Band.

Lindgren och Porter träffades i Italien för tre år sedan och Lindgren bjöd med perfekt Grammytajming med Porter och Bohuslän Big Band på en turné med fem stopp i Sverige i februari. Och här börjar hyllningarna till alla som stod och satt på scenen på fredagskvällen. Magnus Lindgren, kvällens kapellmästare som har arrangerat all musik, glänser, både när han spelar solo och när han kompar med resten av bandet. Han växlar mellan flöjt, klarinett och tenorsax och en höjdpunkt är när han på flöjt, med stöd av Yasuhito Mori på bas, spelar en härlig version av Michael Jacksons I can't stop loving you. Bohuslän Big Band visar också vilka skickliga instrumentalister de är. Vi får många solopartier där musikerna får briljera och de river ner applåd på applåd i den fullsatta restaurangen.
Men stjärnan för kvällen är Gregory Porter som förenar jazz, blues, soul och gospel till en lysande helhet. Hans röst är en kombination av bottenlöst djup och förförisk luftighet. På skiva låter den fantastisk, i verkligheten är den oöverträfflig. Det märks att Porter, Lindgren och bandet blir peppade av varandra och i en utdragen, underbar version av Porters låt Liquid Spirit, där han klappar igång publiken och där mästerliga slagverkaren Lisbeth Diers intensiva solo höjer låten till skyarna, skapas den där speleuforin som gör att man bara sitter och ler förundrat.
I pausen får jag en pratstund med Porter och Lindgren som glatt konstaterar att det de skapat tillsammans fungerar på scenen. Porter berättar att han sjungit i kyrkan sedan fyra års ålder, men att det dröjde tills han var nära 30 år gammal innan han började skriva sin egen musik (Porter är född 1971 och Lindgren är född 1974).
Mitt i all den spelbriljans som råder under hela konserten är det uppfriskande att lyssna på Porters texter, som spänner över charmiga kärlekslåtar som Magic Cup och Hey Laura till politiska texter, som i 1960 what - om mordet på Martin Luther King och ett samhälle där rasmotsättningar får ödesdigra konsekvenser.
En oförglömlig kväll.

Det finns rymd och det finns ett djup. Ann-Sofie Lundin, eller Anso som hon väljer att kallas, imponerar så smått när hon albumdebuterar.

En nätt liten sak på drygt 31 minuter fördelad på nio låtar. Hon styr med järnhand över pianots tangenter och låter dem göra upp med kärleksdemoner och det förflutna. Hon skyggar inte för det obekväma utan söker sig snarare längre och längre in i allvarets labyrinter. Och hon sjunger med en röst som är utmärkt för ändamålet, det låter trovärdigt.
Mitt i alla egna alster finns även en förträfflig och oväntad och djärv cover av Kaahs Innan du går. Vackert. En skiva som nästan håller vad förhandssnacket lovar.

Han har ett sätt att sjunga som fängslar.

Som är så övertygande att det får mig att tro på varje litet ord. Mycket effektivt. Jag gillade även hans förra platta, som var lite mer avskalad. Här kastar han loss och är både skitigare och busigare. Oroligare ljudbild men väldigt målmedvetet genomfört. Han liksom bygger och bygger upp förväntningar och lurar lyssnaren i små fällor. Vart ska låtarna ta vägen? Mynna ut i gigantiska refränger? Ofta händer ingenting utan svenske Tom Levin tar gärna sina egna vägar. Skivan tappar visserligen lite på slutet och nio låtar är i snålaste laget. Annars har jag inga speciella invändningar. En stabil leverans.
DENNIS ANDERSSON

Jag har ingenting emot mörk, melankolisk och på många sätt deppig musik.

Men det måste alltid finnas ett stråk av ljus, hopp, något som gör att man inte fullt ut fastnar i det gråa. Men småhajpade Det stora monstret blir bara grå. Det är existentiellt, men det rör sig bara på ytan, deppigheten blir ett slags poserande. Det blir svårt att frigöra sig från...känslan av lyxgnäll.
Det kan tyckas vara orättvis kritik och jag vet ingenting om hur Jacob Johansson, som är Det stora monstret, är som person och människa. Men musiken blir inte på allvar. Även om det kanske är så att hans känsla är det. Det är emellertid alltid det svåra - att förvandla det innersta till musik som känns ända in.
HENRIK RYDSTRÖM

Det är anmärkningsvärt så många bra och intressanta skivor det släpps av lokala artister nuförtiden. Kul. Jättekul.

I morgon är det Kalmarmusikern Johan Liljas tur att ha releaseparty för debutalbumet Gatan ner. Den som följer med lite i det lokala musiklivet känner förstås till Johan Lilja. Antingen som vissångare eller medlem i diverse konstellationer. Här kommer ett fång sånger som i flera fall är riktigt fina. Det låter lite Lars Winnerbäck. Men framförallt angelägna, lätt vemodiga och allvarliga texter med en behaglig, nästan loj röst som budbärare. Min favorit är Clownen. En Leonard Cohen-doppad sorglig sak som kittlar och berör.
En mycket lovande debut.

Det här är mitt tredje möte med Dead by april och jag tänker säga det positiva först: Bandet har utvecklats. Där, där var det sagt.

Problemet är att det också är en del av allt det negativa.
Konceptet är nämligen precis det samma. Det är sockersöta små popbagateller i ren pojkbandstradition som sedan bryts med skrikig growl. Men hallå, skrev du inte att de hade utvecklats? Jo, det gjorde jag. För de två ytterligheterna har slitits ännu ett stycke ifrån varandra. Sången har, vilket jag inte trodde var möjligt, blivit än mer bebisgullig. Melodierna har blivit, vilket jag inte heller trodde var möjligt, än mer lättglömligt enkla.
Ibland är det intressant med band som rör sig i gränstrakterna mellan genrer eller uttryck, progressiva och nytänkande band som utmanar och leder utvecklingen framåt. Dead by April har alltid åkt snålskjuts på dem. Dead by April har aldrig bidragit själva, aldrig tillfört något och aldrig haft något som varit värt att sägas högt. Ändå gör de det. Kanske ska man beundra den ihärdigheten. Kanske ska man bara kapitulera och låta dem hållas. Men det är svårt, speciellt när det finns så mycket bra musik som aldrig får den uppbackning och den uppmärksamhet den förtjänar.

Här har vi den andra skivan från den lyckade fusionen av The Shins-sångaren James Mercer och producenten Danger Mouse (Brian Burton, även ena halvan av Gnarls Barkley).

De träffades på Roskildefestivalen i Danmark 2004 och fem år senare var den självbetitlade debuten ute. En skiva som imponerade med mjuka melodier, känslig sång och ursnyggt flow.
Broken Bells gör som Daft Punk och Arcade Fire och låter sin nya platta genomsyras av discofeeling. Vi får till och med falsettsång i klass med Bee Gees. Fast det är den melankoliska dagen efter-känslan som dominerar, inte jag är på discot just nu-yran. Det är fortfarande ursnyggt och mjukt och minst lika bra som debuten.
KIM USTAMUJIC JOHANSEN

Det finns komponenter i de här britterna som jag gillar, men hur jag än vrider och vänder på deras fjärde album så hittar jag ingen given ingång.

Det är bräckligt (Eyes off you), rätt dansant (Carry me) och mycket radiovänligt (Luna). Men det tassar liksom mest ovanpå.
I Had The Blues But I Shook Them Loose var deras starkaste ögonblick. En slick indierockdebut med klagande sång och bultande bas-slingor. Dilemmat med Bombay Bicycle Club är tyvärr att bandet sedan dess tappat i styrka för varje album.
WILHELM ASKEBRING

Nu snackar vi, Nina Persson! Första soloskivan Animal heart är ett imponerande verk.

Inte för att Nina Persson har gjort dåliga saker tidigare - både med The Cardigans (i år är det 20 år sedan de släppte debutplattan Emmerdale) och med A Camp har hon lyst som en fixstjärna. Hennes svala framtoning och röst har alltid känts cool men det har också skapat en distans och nästan fungerat som en sköld framför henne. Det har inte bränt till och inte känts riktigt personligt, även om hon hela tiden har utvecklats. Men nu verkar hon ha släppt skölden. Framför allt gäller det hennes röst, från svalt perfekt har den blivit hes och mycket mer känslosam. I sköna låten Clip your wings framgår det tydligt, och i The Grand Destruction Game får hon mig att tänka på Emmylou Harris - ett högt betyg.
Animal Hearts tolv låtar, plus bonusspåret Sometimes, är ett starkt bygge. Ett par sömniga spår kan jag ursäkta med tanke på att helheten är elegant och spännande. Det drar åt så olika håll som americana, 80-talspop och moderna, elektroniska anslag. Textmässigt är det strålande - historierna och formuleringarna är intressanta och det är omöjligt att inte lyssna på vad hon har att säga (sjunga).

Ni som på något sätt har följt Sugarplum Fairy-trummisen Kristian Gidlunds kamp mot cancern som han tyvärr förlorade i höstas kommer inte att förbli oberörda när ni hör Live for a better day.

Låten som några av Kristians bästa vänner har skrivit till honom. Hela plattan är förresten dedikerad till Gidlund.
Viktor Norén och Jonas Karlsson (Sugarplum Fairy) och Mando Diaos Samuel Geirs har här lämnat popen bakom sig för att ta sig an slynglig rock med distade gitarrer och inspirerad sång.
Det är kompetent och i många fall bra, men hade gärna fått rufsas till mer. Weight of love, Not worth a second of my time och nämnda Live for a better day höjer sig över mängden.
LOTTA NYBERG

Det här är tveklöst en av årets starkaste konsertupplevelser.

Se film från kvällen här!

Jazzklubben Kalmar Nyckel bjöd på fredagskvällen på en av USA:s mest intressanta jazzsångare, som för bara några veckor sedan förärats med en Grammy för årets bästa jazzskiva. Gregory Porter kom dessutom tillsammans med en av Sveriges mest intressanta jazzartister, Magnus Lindgren samt det eminenta storbandet Bohuslän Big Band.
Lindgren och Porter träffades i Italien för tre år sedan och Lindgren bjöd med perfekt Grammy­tajming med Porter och Bohuslän Big Band på en turné med fem stopp i Sverige i februari. Och här börjar hyllningarna till alla som stod och satt på scenen på fredagskvällen. Magnus Lindgren, kvällens kapellmästare som har arrangerat all musik, glänser, både när han spelar solo och när han kompar med resten av bandet. Han växlar mellan flöjt, klarinett och tenorsax och en höjdpunkt är när han på flöjt, med stöd av Yasuhito Mori på bas, spelar en härlig version av Michael Jacksons I just can’t stop loving you. Bohuslän Big Band visar också vilka skickliga instrumentalister de är. Vi får många solo­partier där musikerna får briljera och de river ner applåd på applåd i den fullsatta restaurangen.
Men stjärnan för kvällen är Gregory Porter som förenar jazz, blues, soul och gospel till en lysande helhet. Hans röst är en kombination av bottenlöst djup och förförisk luftighet. På skiva låter den fantastisk, i verkligheten är den oöverträfflig. Det märks att Porter, Lindgren och ­bandet blir peppade av varandra och i en utdragen, underbar version av Porters låt Liquid Spirit, där han klappar igång publiken och där mästerliga slagverkaren Lisbeth Diers intensiva solo höjer låten till skyarna, skapas den där speleuforin som gör att man bara sitter och ler förundrat.
I pausen får jag en pratstund med Porter och Lindgren som glatt konstaterar att det de skapat tillsammans fungerar på scenen. Porter berättar att han sjungit i kyrkan sedan fyra års ålder, men att det dröjde tills han var nära 30 år gammal innan han började skriva sin egen musik (Porter är född 1971 och Lindgren är född 1974).
Mitt i all den spelbriljans som råder under hela konserten är det uppfriskande att lyssna på Porters texter, som spänner över charmiga kärlekslåtar som Magic Cup och Hey Laura till politiska texter, som i 1960 what – om mordet på Martin Luther King och ett samhälle där rasmotsättningar får ödesdigra konsekvenser.
En oförglömlig kväll.

Pantokrator vill själva tona ner grejen med att de är ett kristet dödsmetallband, men det är lite det som är grejen med dem.

Musikaliskt ligger bandet ganska stabilt i mittfåran av genren, det är fullmatade trummor, hård sång som ligger en bit bak i mixen, tajta gitarrer som riffar fram melodin och syntar som driver upp refrängerna. Som en blandning mellan The Haunted och In Flames, som bandet själva en gång beskrev det.
Vi ska vara stolta över att Kalmar län faktiskt har levererat så här bra hårdrock, för Pantokrator har rutinen och styrkan att leverera musik i världsklass. Problemet är kanske att låtarna lätt flyter ihop, att det är få saker som sticker ut, även om enheterna i sig är bra.
Pelle Johansson

Trummisen i Miss Ellie and The Snapshots, Sonny Boy, morsar på mig mitt under Bad Mans Jams stöddiga rockshow och säger att han känner sig lite malplacerad bland all den hårda rocken.

Och man skulle ju kunna undra om bokaren varit vid sina sinnes fulla bruk som blandar hårdrock med 50-talsbaserad rock’n’roll och rockabilly. På samma scen. Inom loppet av bara ett par timmar. Förvirrande, måhända. Men det funkar bättre än någon skulle kunna gissa.
Underhållningen är riktigt vass och publiken öppnar famnen för allt vad den erbjuds. Det är förvånande många som ­oinskränkt dansar loss till Kalmarbandet Miss Ellie and The Snapshots som är kvällens final. Som stannar och ger dem chansen.
Nu var det ett tag sen jag såg dem men de har utvecklats mycket. Dels med nye gitarristen Seth McClatchy som innebär ett fräschare sound, dels är repertoaren kul och varierad. Och de låter ruggigt tighta. Det märks att de har haft flera spelningar och att de inte har slarvat i replokalen. Riktigt spännande att se dem igen.
Lika roligt är det att svettas i kapp med Bad Mans Jam. De är unga, hungriga, skamlösa och sexiga. De har massor av attityd men glädjande också låtar som matchar poserna. Bad Mans Jam bildades i Torsås men hör numera hemma i Stockholm om jag rätt underrättad. De kör stenhårt redan från första ackordet och publiken drar sig närmare scenen. Bitvis hettar det till ordentligt och det här ­bandet borde ha förutsättningar att komma en bra bit. Och så har de dessutom en liten hit i I’m still happy. Jag gillar. Mycket.
Godass, från Malmö, har den otacksamma uppgiften att inleda kvällen. Innan publiken har anlänt. Det är tomt framför scenen men de kör ändå en helt okej spelning med sin melodiösa hårdrock. Bra sång dessutom.
150 är en godkänd publiksiffra och lokalen är perfekt för ändamålet. Kalmar förtjänar verkligen en rockklubb som Club Dedication. Som ger alla genrer chansen. En trevlig kväll.

Fem frågor till Bengt Olof Johansson, chef för Kalmar konstmuseum, som Fredrik Lindström berömde i fredagens avsnitt av På spåret på SVT.

Lindström sa att Kalmars konstmuseum ligger i framkant, hur känns det?
- Otroligt bra, särskilt som det kommer från en av Sveriges största folkbildare. Vi vet ju att vi ligger i framkant, men det är bra med draghjälp, det är svårt att bli profet i sin hemstad.

Vad tror du att han syftar på?
- Vi sticker ut på olika sätt med våra utställningar och det vill vi fortsätta med, men det är inget självändamål att vara kontroversiell. I konstvärlden är vi ansedda som ett av de viktigaste konstmuseerna. Kalmarborna kan vara stolta.

Lindström uttalade sig även om att museets utseende är kontroversiellt, det moderna bygget framför Kalmar slott. Får ni fortfarande reaktioner på det?
- Nej, det händer ytterst sällan att någon uttalar sig negativt numera. Istället får vi höra av människor som varit negativt inställda att de ändrat sig nu när de sett museet genom alla årstider.

Hur ska ni fortsätta att ligga i framkant?
- I morgon öppnar vår stora designutställning och vi ska muta in designområdet lite bättre än vad andra museer gjort. Det finns inget annat museum som jobbar konsekvent med designfrågor, det ska vi göra.

En av Sveriges största jazzsångerskor är död. Alice Babs avled på tisdagen, 90 år gammal.

Alice Babs föddes i Kalmar, men växte upp i Västervik.

- Elvis och Beatles kan slänga sig i väggen, det var Babs som banade väg för den svenska ungdomskulturen, säger filmaren och mångårige vännen Lasse Zackrisson.

Äppelkäck men med båda fötterna stadigt i jazzens mylla. Alice Babs var en av Sveriges mest framstående jazzsångerskor, men hade även schlager och barnvisor på sin repertoar. Hon slog igenom som swingsångerska i filmen "Swing it, magistern!" 1940 och medverkade sammanlagt i omkring 20 musikfilmer. På 50-talet var hon en av medlemmarna i trion Swe-Danes, och det var under deras USA-turné, inklusive ett framträdande i "Ed Sullivan show", som hela världen fick höra talas om henne.

Under sin karriär samarbetade Alice Babs med namnkunniga musiker, såväl svenska som utländska, såsom Povel Ramel, Charlie Norman och Duke Ellington.

- Man blir inte uppmärksammad av Duke Ellington för ingenting. Om jag får välja är Alice Babs, Monica Zetterlund och Brita Borg i en ohelig ordning Sveriges bästa sångerskor. De hade mest karaktär och utstrålning av alla - och Alice Babs var den som hade störst musikalisk schvung och kunde uttrycka sig bäst, säger musikproducenten och radioprofilen Stefan Wermelin.

Den folkkära sångerskan drabbades av en stroke 2012, och i fjol kom beskedet att hon led av Alzheimers sjukdom. Och det var just demenssjukdomen som blev för mycket för Alice Babs. Hon avled lugnt och stilla på ett demensboende i Stockholm.

- Hon avled på grund av sin Alzheimer. Det var inte dramatiskt, hon har ju som bekant varit sjuk i flera år. Familjen var tillsammans med henne, och är glada över att ha fått vara med henne under hennes sista timmar. Hon hade de närmaste omkring sig in i det sista, säger Thomas Bodström, Alice Babs advokat.

Lasse Zackrisson, som gjorde dokumentären "Naturröstens hemlighet" om Alice Babs 2008, säger:

- Jag har känt henne i 40 år, och är fullkomligt bestört. Hon hade ett så fantastiskt liv, och det är tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag hade hoppats på att få träffa henne en sista gång, detta är så väldigt sorgligt.

Han syftar på den kontrovers som följde på SVT-dokumentären "Alice Babs förlorade rättigheter", där journalisterna Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellman driver tesen att den demenssjuka sångerskan inte fick träffa sina vänner. Familjen reagerade starkt på dokumentären, och anmälde programmet till Granskningsnämnden i början av året.

Lasse Lönndahl samarbetade med Alice Babs vid flera tillfällen, bland annat i filmen "Det svänger på slottet" 1959.

- Hon var en väldigt musikalisk och trevlig människa att ha att göra med. Hon var alltid så positiv. Vi träffades senast för några år sedan, vi umgicks en del, för vi hade väldigt bra kontakt med varandra, säger han.

Lönndahl vittnar om den stjärnstatus Alice Babs hade redan i unga år

- Swe-Danes-epoken var underbar - men Alice stod bra för sig själv. Jag gick och fick hennes autograf när hon gjorde "Swing it magistern!" på film. Jag var fem år yngre och hon var stjärna.

Stefan Wermelin understryker Alice Babs betydelse för svensk musik.

- Hon har betytt enormt mycket eftersom hon är en av de mest tekniska sångerskor vi har haft. Hon hade det perfekta instrumentet som kunde göra precis det hon ville.

En av Sveriges största jazzsångerskor är död. Alice Babs avled på tisdagen, 90 år gammal. – Elvis och Beatles kan slänga sig i väggen, det var Babs som banade väg för den svenska ungdomskulturen, säger filmaren och mångårige vännen Lasse Zackrisson.

Äppelkäck men med båda fötterna stadigt i jazzens mylla. Alice Babs var en av Sveriges mest framstående jazzsångerskor, men hade även schlager, barnvisor och jazz på sin repertoar.
Hennes liv började i Kalmar den 26 januari 1924.
– Jag föddes i ett gult hus på Drottning Margaretas Väg. Pappa arbetade som stumfilmspianist på biograf och hade en trio som spelade på restauranger, sa hon i en intervju i Barometern-OT 2009, då hon var 85 år.
Redan när hon var åtta månader flyttade familjen från Kalmar till Karlskrona och sedan vidare till Västervik.
– Kalmar har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Jag sjöng i Kalmar Folkets park när jag var 16 år och på 1950-talet hade jag en konsert i Domkyrkan med en fantastiskt duktig organist, mindes Alice Babs under intervjun för fem år sedan.
Hon slog igenom som swingsångerska i filmen Swing it, magistern! 1940 och medverkade sammanlagt i omkring 20 musikfilmer. På 50-talet var hon en av medlemmarna i trion Swe-Danes, och det var under deras USA-turné, inklusive ett framträdande i Ed Sullivan show, som hela världen fick höra talas om henne.
Under sin karriär samarbetade Alice Babs med namnkunniga musiker, såväl svenska som utländska, såsom Povel Ramel, Charlie Norman och Duke Ellington.
– Man blir inte uppmärksammad av Duke Ellington för ingenting. Om jag får välja är Alice Babs, Monica Zetterlund och Brita Borg i en ohelig ordning Sveriges bästa sångerskor. De hade mest karaktär och utstrålning av alla – och Alice Babs var den som hade störst musikalisk schvung och kunde uttrycka sig bäst, säger musikproducenten och radioprofilen Stefan Wermelin.
Den folkkära sångerskan drabbades av en stroke 2012, och i fjol kom beskedet att hon led av Alzheimers sjukdom. Och det var just demenssjukdomen som blev för mycket för Alice Babs.
Hon avled lugnt och stilla på ett demensboende i Stockholm.
– Hon avled på grund av sin Alzheimer. Det var inte dramatiskt, hon har ju som bekant varit sjuk i flera år. Familjen var tillsammans med henne, och är glada över att ha fått vara med henne under hennes sista timmar. Hon hade de närmaste omkring sig in i det sista, säger Thomas Bodström, Alice Babs advokat.
Lasse Zackrisson, som gjorde dokumentären Naturröstens hemlighet om Alice Babs 2008, säger:
– Jag har känt henne i 40 år, och är fullkomligt bestört. Hon hade ett så fantastiskt liv, och det är tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag hade hoppats på att få träffa henne en sista gång, detta är så väldigt sorgligt.
Han syftar på den kontrovers som följde på SVT-dokumentären Alice Babs förlorade rättigheter, där journalisterna Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellman driver tesen att den demenssjuka sångerskan inte fick träffa sina vänner. Familjen reagerade starkt på dokumentären, och anmälde programmet till Granskningsnämnden i början av året. (TT-Bar-OT)

CajsaStina Åkerström gör mellodebut på lördag och droppar fascinerande referenser.
– I min värld är låten soundmässigt en krock mellan Johnny Cash och Loreen.

Vi tar vara på lugnet i Kalmar innan det är dags för den väntande cirkusen i Göteborg. Den 46-åriga, möjligen något oväntade, schlagerdebutanten pratar om att samla på sig fokus och energi som hon ska ta med sig till västkusten.
– Det är lite surrealistiskt, absolut, men jag håller mig ganska cool. Och nu är jag på en plats i livet där jag kan hantera det. Det hade jag inte kunnat för, låt oss säga, tio år sedan. Jag försöker ha samma inställning som jag har till livet: att ta det med lite kärleksfull humor, säger CajsaStina Åkerström.
Melodifestivalen har följt med sedan barnsben med en intresserad CajsaStina Åkerström på åskådarplats. Hennes första starka minne är Abbas seger med Waterloo för exakt 40 år sedan.
– Jag blev också rätt tagen av Carola när hon dök upp och vann som 15-åring och av den speciella person som hon är. Det minns jag väl. Och hennes kycklinggula dress.
CajsaStina Åkerström har rört sig i andra delar av musikvärlden och tanken på att själv vara med i Melodifestivalen väcktes först när hon började få frågan för sådär åtta år sedan. Från början var svaret blankt nej. Men det där nejet blev mindre definitivt efter ett tag.
– Melodifestivalen har förändrats på senare år och öppnat upp för fler genrer än bara klassiska schlagers. Någonstans där när Caroline af Ugglas var med och gjorde något som jag själv kunde känna igen mig i, ungefär där började jag väl tänka tanken att jag kanske skulle kunna vara med själv.
Men så var det kruxet med låten.
– Jag har blivit erbjuden fina låtar, absolut, men eftersom jag är låtskrivare i grunden kände jag hela tiden att det vore väl attan om jag inte skulle kunna delta med en egen låt.
Till det här året fanns den låten. En enkel sång, ja den heter så. En låt som redan är speciell – i alla fall för CajsaStina Åkerström själv. Melodin dök upp under en hundpromenad hemma i Halltorp förra hösten.
– Melodin bara kom och det var nästan irriterande lätt att skriva låten – och det är inte något jag har kunnat säga ofta i livet. Det känns som om man kopplar in sig på en kollektiv server och efteråt tänker man ”skrev jag verkligen det där?”.
Men det här lätta sättet att skriva låtar på har i alla fall hänt en gång innan i livet. Och då var det inte vilken låt som helst.
– Det var faktiskt på samma sätt när jag skrev Fråga stjärnorna. Man kan ju hoppas att det är ett gott omen, säger hon med ett litet skratt och beskriver En enkel sång:
– Det är en ballad och jag skulle säga att det är en ganska typisk CajsaStina-låt, men Peter Kvint, som har producerat, har fått till en storhet i soundet som jag har velat få till i hela livet men aldrig lyckats med. Det är jag jätteglad över.
Varför passar En enkel sång i Melodifestivalen – eller gör den det?
– Ja, det är det som är frågan. Om jag fattar juryn rätt så ska jag vara det som sticker ut litegrann och då inte på det spektakulära sättet.
Själva numret blir enkelt och avskalat. Cajsa­Stina kommer att stå ensam på en satellitscen ute i publikhavet.
– Jag var väldigt tagen av Anouk i förra årets Eurovision Song Contest och har haft det numret lite som ledstjärna. Inga dansare och jag tar inte ett enda steg, men vi kommer att jobba med ljussättningen.
Det har ju gått bra för balladerna hittills. Är det en för- eller nackdel för dig?
– Jag vet inte, måttet är kanske rågat nu. Vem vet?
CajsaStina Åkerström var ute och spelade under deltävlingen i Linköping, men blev imponerad av Ellen Benediktson som gick till final ­första veckan.
– Jag gillade verkligen Songbird, vilken pipa, vilket uttryck och så ung! Sedan är jag lite svag för Yohio. Han går sin egen väg helt och hållet med allt vad det innebär. Och jag tyckte låten var bra.
Hur ser du på det här med att tävla i musik?
– Jag vet att en del gör allt för att just vinna. De förbereder allt och deffar sig för att få den sista hundradelen av rösterna. Men jag väljer att se det här som e-t-t viktigt gig bland andra gig. Jag tycker att Sylvia Vrethammar sa något vettigt när hon var med förra året. Hon sa att hon såg det som ett unikt tillfälle att få visa upp var hon befinner sig musikaliskt i dag. Melodifestivalen är vår största reklampelare numera. Det är så musikklimatet ser ut i Sverige i dag, säger CajsaStina Åkerström vars plan sträcker sig betydligt längre än till och med lördag.
– Jag har 60 procent av en ny platta klar och det känns skönt att det inte bara är tävlingen som man står och faller med så det inte blir antiklimax med stort a om det går helt åt skogen på lördag.
Vad säger du om din deltävling?
– Det är mördande konkurrens. Vi har också med en söt kille som är flickornas favorit (Oscar Zia, reds anm) och det kan man inte tävla mot som tjej. Sedan har vi veteraner som Shirley Clamp och jag är ett fan sedan tidigare av Jessica Folcker och nu teamar hon upp med Dr Alban. Mördande konkurrens, som sagt.

Barometerns Lotta Nyberg är på plats under Melodifestivalens repetitioner i Göteborg i dag. Följ hennes livetwitter med start ca 11.00.

Tweets by @BarometernLotta

Ett trettiotal unga artister från länet har anmält sig till musiktävlingen Musik Direkt.

Postgrunge från Kalmar, hiphop från Oskarshamn, punk från Mörlunda, hårdrock från Trekanten, folkrock från Färjestaden och pop från Överum. Det är några av de trettiotal bidrag som hittills anmält sig till årets deltävlingar av Musik Direkt.
Musik Direkt räknas som Sveriges bredaste livetävling för ungdomar i åldern 13–19 år och här deltar allt från metalband till stråkkvartetter. Till och med den 28 februari finns chansen för länets unga talanger att söka till tävlingen via Musik Direkts hemsida.
I Kalmar län arrangeras tre deltävlingar: Mejeriet UNG i Västervik den 7 mars, Fritidsgården Zokker i Mörbylånga den 8 mars och Kulturhuset Mejeriet i Nybro den 14 mars. Länsfinalen äger rum på Kalmar teater den 29 mars. Vinnaren i länsfinalen får representera länet på Riksfestivalen i Sundsvall den 29–31 maj.
I Musik Direkt får unga musiker chansen att utvecklas på scen, vinna spelningar, göra workshops, träffa ungdomar från hela världen och skaffa sig värdefulla kunskaper om musikbranschen. Abalone Dots, Laleh, José Gonzales, ­Cardigans med flera har börjat sin bana här. Förra året vann duon Ida & Elina från Öland länsfinalen. I finalen i Västerås vann dragspelsmusikern Daniel Eliasson från Jämtland.

Det är ett rutinerat startfält som står på scenen när Melodifestivalen kommer till Göteborg i helgen. Men förhandsfavoriten är bara 17 år gammal - och han siktar högt.

- Jag vill jättegärna vinna, så är det ju, säger Oscar Zia till TT.

När Melodifestivalturnén når Göteborg och Scandinavium i helgen återfinns många kända ansikten. På startlinjen återfinns bland andra CajsaStina Åkerström, Shirley Clamp och Dr Alban. Men ska man tro oddssättarna heter förhandsfavoriten Oscar Zia, som deltar med bidraget "Yes we can".

- Jag är skitnervös. Det här tävlingsmomentet, att gå vidare eller åka ut, det skrämmer mig, säger Oscar Zia till TT, och fortsätter:

- Det viktigaste är att jag är nöjd när jag går av scenen, men samtidigt är det viktigt att det går bra. Det kan ju vara avgörande för framtiden. Det finns många som gjort det jag gör nu och två-tre år senare ser man att det inte blev så mycket mer.

Snabb karriär

Oscar Zias karriär började med en åttondeplats i talangtävlingen "X factor" i TV4 2012, och efter det har det gått snabbt. Förra året kom han tvåa i "Let's dance" och gjorde smygdebut i Melodifestivalen, där han som dansare och bakgrundssångare till Behrang Miri nådde andra chansen med bidraget "Jalla dansa sawa".

Och nu är alltså Oscar Zia tillbaka i Melodifestivalen. Men den här gången står han själv på scenen.

- Förra året blev jag inslängd i alltihop två veckor innan det var dags, men jag fick se allting ur en dansares perspektiv och det var bra. Den här gången ska alla bedöma mig i stället och det är jättekul.

Trallvänlig

Hans bidrag "Yes we can" har skrivits av Fredrik Kempe och Oscar Zia beskriver själv låten som "en glad låt med trallvänlig refräng".

- Det är mycket 90-tal i den. Det är en låt som sätter sig på hjärnan på en gång, säger han och fortsätter:

- För mig är det en låt som handlar om att man ska göra vad man vill och ingen kan stoppa en. Det är bara jag som kan säga vad som är fel och vad som är rätt, och det är nog något som speglar mig och min väg hit. Det är nog därför jag gillar låten så mycket.

Oavsett utgången i Melodifestivalen väntar ett hektiskt år för Oscar Zia. Samtidigt som han pluggar samhällsprogrammet på gymnasiet väntar ett skivsläpp i början av mars och senare i sommar är han tillsammans med bland andra Eric Gadd, Jessica Andersson och Lena Philipsson, en del av den rikstäckande Diggiloo-turnén.

- Det blir hektiskt, men det är skitkul. Musik är ju det jag vill göra. Jag är så sjukt glad att jag fått den chansen och att jag tagit tillvara på den, säger Oscar Zia.