I sommar spelas fjärde säsongen av Böda camping in på Öland.
"Det är efterlängtat", säger Anna Barkevall, vd för Böda Sands camping.

Efter tre säsonger på raken av realityserien Böda Camping valde Kanal 5 att inte filma en fjärde säsong förra sommaren.
– Vi kände också att det var dags för en paus men vi slet vårt hår när det blev en så fin sommar vädermässigt, säger Anna Barkevall, vd för Böda Sands camping på norra Öland, där serien har spelats in sedan starten.
Men i sommar är det dags igen. Kanal 5 spelar in på campingen från midsommar och framåt.
– Jätteroligt, det är efterfrågat. Vi ska dessutom renovera hela campingens centrum inför sommaren och det blir fantastiskt att få visa upp det, säger Anna Barkevall.
Böda camping visas på Kanal 5 i höst. Under tidigare säsonger har runt en halv miljon svenskar bänkat sig varje vecka för att följa livet på campingen.
– Vi har så klart märkt att bokningarna ökat sedan seriens start. Framför allt bokar folk tidigare, när serien rullar. Och vi har fått fler campinggäster från Norge. Serien har visats där också och vi har en ökning av norska gäster med fem, sex procent, säger Anna Barkevall.

Barometerns Lotta Nyberg är på plats under Melodifestivalen i Göteborg i kväll.

Tweets by @BarometernLotta

Här kommer en varning till känsliga tv-tittare.
För jag vill inte att ni sätter kaffet i halsen nu på lördag.

Den här veckans deltävling börjar nämligen med – ett avgrundsvrål. Varken mer eller mindre.
Och nu har de som vrålar seglat upp som stora outsider-favoriter.
Det började viskas redan efter onsdagskvällens första låtgenomlyssning. Men efter torsdagens repetitioner tog snacket fart på allvar.
Outtrigger, som drar igång hela tävlingen med det där avgrunds­vrålet, kan bli veckans stora utropstecken. Rockbandet från Helsingborg som fick ögonen på sig genom att spela in en cover av förra årets mello-vinnare, Robin Stjernbergs låt You, lägga ut den på youtube och få 250 000 views på bara en vecka. Det var också så de kom i kontakt med You-låt­skrivarna och det samarbetet har nu lett till att Outtrigger själva finns på plats bland de tävlande i år.
Även om Echo börjar hårt och tufft så visar det sig snart att det mesta av det där är en chimär. Låten har en refräng som vilken popdänga som helst och sångaren Simon Peyron må ta i och nästan-growla vid ett par tillfällen, men visar största delen av tiden att han har en riktigt bra röst. Det är nästintill omöjligt att inte dra paralleller till Dead By April som growlade sig direkt till final Loreen-året 2012.
Och det är inte omöjligt att Outtrigger gör något liknande på lördag. Det här är inte samma nivå av aggressivt förklädd pojkbandspop, men absolut inte heller så mörkt som det ger sken av. Framför mig i intervjukön på presskonferensen stod tre ”schlager­nördar” (de kallade sig själva det) och bedyrade sin kärlek till låten. Och efter torsdagens alla repetitioner delar Outtrigger favoritskapet med Oscar Zia enligt bettingbolagen, på samma odds.
Outtriggers nummer är också visuellt spektakulärt. Bandmedlemmarna börjar numret inlåsta i varsin gallerbur. Sångaren Simon Peyron är klädd i tvångströja och Hannibal Lecter-ansiktsmask. Och sedan kör de på ett klassiskt bredbent rock’n’roll-framträdande med högintensivt samt synkroniserat headbangande och klassiska rockposer.
Vad är tanken med burar och tvångströja, kan man undra?
– Vi försökte känna efter vilka känslor som dök upp när man lyssnar på låten och tänkte på ångest, klaustrofobi och ren, skär skräck, berättade Simon Peyron för mig på presskonferensen efter att de hade repat.
Joråsåatte, bara så ni vet vad ni ska känna där någon gång klockan 20.05 mitt i popcorn-och-tacos-lördagsmyset: vi snackar alltså klaustrofobi, ångest och ren skär skräck. Kom ihåg det.
Förutom ovan nämnda chocköppning så är det lätt att få nervösa ryck i ögonlocken av State of ­Dramas nummer i år. Sångaren Emil Gullhamn ser ut att gå på uppåttjack av något slag. För under de där tre minuterna ska han, förutom att sjunga då, också hinna med att dansa konstigt, posera supermycket, fånga en megafon samt sjunga en mening i den, springa bort till en rökpistol på andra sidan scenen, skjuta lite med den, samt fånga kameran i mitten av scenen... och så vidare.
Puh, jag blir nervös bara av att titta på det. Och ber att få tillägga att det State of Drama gör känns så plastigt att Victoria Silvstedts bröst framstår som äkta i jämförelse.
Vår egen CajsaStina Åkerström då? Hennes En enkel sång är veckans andningspaus bland sju andra mer eller mindre brötiga låtar. Det är en klassisk CajsaStina-låt där jag kan ana de där countryvibbarna hon själv pratade om. Hon levererar texten med samma känslomässiga tryck bakom orden som hon brukar. Snyggt så.
Den stora frågan är väl hur det vackert stillsamma ska ta sig genom tv-rutan och ända ner i knäet på tv-publiken.
På lördag får vi se.
Shirley Clamp.

Ding Dong Song och Teeny Weeny String Bikini. Günther & The Sunshine Girls kommer till Emmabodafestivalen i sommar.

När Barometern-OT ringer upp Emmabodafestivalens general Håkan Karlsson svarar han Günther i telefonen och bekräftar att svenska Mats Söderlund som gjort sig känd som den vulgära och vänliga artisten Günther kommer till festivalen i sommar.
– Vi ska ju stå för underhållning, det här är en klockren bokning, det kommer att bli folkligt, festligt, fullsatt, säger Håkan Karlsson.
Mats Söderlunds alter ego Günther släppte i slutet av förra året låten I’m not Justin Bieber b**ch och har sedan musikkarriären startade 2004 haft hits som Ding Dong Song och Teeny Weeny String Bikini.
Till Emmabodafestivalen har Günther med sig kvartetten The Sunshine Girls, bestående av Johanna Stedt, Lina Olsson, Sandra Hansson och Sara Svensson. Günther och The Sunshine Girls tävlade tillsammans i Melodifestivalen 2006.
Günther, som enligt Mats Söderlund är 29 år och ungkarl för alltid, har även turnerat med Samantha Fox genom åren.
– Vi har haft Günther klar ett tag men det passar bra att släppa honom på alla hjärtans dag. Han kunde ha passat till vår WTF-vecka (What the fuck reds anm) också, säger Håkan Karlsson.
Emmabodafestivalen äger rum den 22-26 juli.

CajsaStina Åkerström slutade på en sjunde plats i helgens deltävling i Melodifestivalen. Men är nöjd ändå.

– Nej, jag är inte besviken. Jag fick framföra min låt och det är en seger för mig, säger hon efteråt i green room.
Nu fortsätter arbetet med att få klart sin nya skiva.
– Tanken är att den ska släppas i april-maj någon gång, säger CajsaStina Åkerström.
Direkt till final gick favoriten Oscar Zia och skrällen Ace Wilder. State of Drama och Outtrigger gick till Andra chansen.

CajsaStina Åkerström slutade på en sjunde plats i helgens deltävling i Melodifestivalen. Men är nöjd ändå.

CajsaStina Åkerström, boende i Halltorp, var själv inte särskilt besviken trots det missade avancemanget i helgens deltävling av Melodifestivalen.
– Nej, jag är inte besviken. Jag fick framföra min låt och det är en seger för mig, säger hon efteråt i green room.
Nu fortsätter arbetet med att få klart sin nya skiva.
– Tanken är att den ska släppas i april-maj någon gång, säger CajsaStina Åkerström.
Direkt till final gick favoriten Oscar Zia och skrällen Ace Wilder. State of Drama och Outtrigger gick till Andra chansen.

Han behöver bara komma ut och ställa sig på den orientaliska mattan, ta emot applåderna och konstatera att de värmer så mycket att han skulle kunna sluta redan där.

Sedan har Johan Rheborg fångat sin publik och öppnat upp för alla de skratt som knappt kommer gå att få stopp på. En kvart in i showen ligger skratten som en ständig ljudmatta i salen, de hinner knappt sluta innan det är dags för nästa. För han är rolig på ett smart sätt, Rheborg. Allt tar sin början i någon slags 50-årskris – tänk dig en 50-årig hund eller fläskfilé, hur fräscha är de? – och går vidare till 50-årsfester som liknar begravningar, pinsamma situationer med dotterns pojkvän och rädslan över att göra bort sig på första jobbet. Han skämtar om livet, helt enkelt och oavsett om man har fyllt 50 eller inte förstår man precis vad han menar. Nästan hela tiden.
Han kastar sig mellan oerhört många olika ämnen, men det känns aldrig krystat. Scenspråket är spännande, oftast enkelt och stilla men plötsligt rycker han ut i en imitation av Ulla som är den enda som dansar på 50-årsfester eller börjar skutta runt på scenen som värstingen i skolan. Överraskande och lika kul varje gång.
Ungefär halvvägs in i showen blir det en helt annan stämning. Det blir knäpptyst när han berättar om hur han ville ge sin sjuka pappa ett fint slut på livet. Hur ska han skoja bort det här nu då, tänker man fundersamt. Och det är då han gör det fina – han låter bli. I stället får det vara en tankvärd historia om hur man inte kan ha ständig kontroll och man sitter där med ett leende på läpparna. Modigt och oerhört fint gjort
Jag kan dock inte vara lika positivt inställd till hans långa – den tar aldrig slut – berättelse om läkarbesök och analoperationer. Jag vill bara sjunka ner i stolen och på något sätt få den att ta slut. Jag vill inte veta… Det är den delen som drar ner den överhängande känslan eftersom den nästan får avsluta alltihop. Tyvärr.
Men enligt Rheborg själv ska bra humor komma från det onda och det nära. Och en bra komiker ska hela tiden balansera på gränsen. Han gör det helt klart på rätt sida.

Nästan 7 000 sålda biljetter blev det för Kalmarsundsrevyn i år, en ökning med drygt 2 000 från förra året.

De sista föreställningarna av Kalmarsundsrevyn spelades på Kalmar teater i helgen som gick. Sedan premiären på nyårsafton har ensemblen spelat 20 föreställningar och drygt 6 800 biljetter har sålts, över 2 000 fler än förra året.
– Makalöst, det är sex fulla salonger mer än förra året. Det känns som ett kvitto på att vi gjort en bra föreställning, säger Martin Rydell, som tillsammans med Anna Rydell är producent för Kalmarsundsrevyn.
Vad tror du att ökningen beror på?
– Förra årets revy var jämnare än tidigare, vi jobbar hårt och det lönar sig i längden. Publiken har velat komma tillbaka. En bidragande orsak är också att vi även satsade på tv-reklam inför årets uppsättning. Vi kände att vi ville visa upp förra årets revy och då är det ju tv-reklam som gäller. Vi har fått jättemycket kommentarer om reklamfilmen, säger Martin Rydell.
Nästa år firar ni femårs­jubileum, kommer det att märkas på något sätt?
– Vi får se hur vi ska uppmärksamma det. Vissa revyer gör ju kavalkader med sina favoritnummer, men grejen med revyn är att fånga upp det som hänt under året. Vi ska helt enkelt fortsätta göra en bra revy, och så får vi se vad vi kan hitta på för att fira jubileet.
Kommer samma ensemble att stå på scenen nästa år?
– Vi har inte börjat prata om det än. Nu ska vi ta ett par veckors semester och sedan ska vi alla utvärdera den här säsongen.
Vad minns du mest från årets revy?
– Publikens respons. Vi har fått så många fina kommentarer och mycket beröm. Ett par från Malmö, som inte har någon koppling hit, berättade att de kommit för tredje gången för att de gillar revy och tycker att vi är bra. Sådant värmer. Sedan minns jag hur jag i ett nummer glömde springa in på scenen. Jag och Tina (Martina Sundén reds anm) är bakgrundsdansande bananer i det numret men Tina fick dansa själv i stället. Hon löste det.
Tror du att det går att öka publiksiffran ännu mer nästa år?
– Vi har ett hemligt långsiktigt mål men vi trodde inte att vi skulle kunna öka så mycket på ett år som vi har gjort nu. Vi är jätteglada för det men också ödmjuka inför det faktum att det är omöjligt att sia om hur det blir nästa år.

Andra band drömmer om de stora arenorna. Grammisnominerade Vånna Inget vill spela på Tegelbruket i Högsby. – Om någon frågar så kommer vi gärna, säger Tommy Tift.

I kväll, onsdag, kan småländska Vånna Inget vinna en grammis.
Det var inte som någon i bandet förväntade sig. De tävlar mot Håkan Hellström, Johnossi, Ossler och Side Effects i kategorin Årets rock.
– Vi kommer ju inte att vinna, det blir Håkan, men det är kul att vara nominerad, säger gitarristen Tommy Tift.
– Jag tror på Ossler, protesterar Joel Nevrup som spelar orgel och synth i bandet.
– Det ska i vilket fall som helst bli jävligt kul att åka dit. Det är långt ifrån vår vardag och verklighet så det kommer att bli lite som en safari, säger Tommy Tift.

Vi träffas på Kafé de Luxe i Växjö. Vånna Inget ska spela där på kvällen. Växjö är sångerskan Karolina Engdahls hemmaplan medan övriga i bandet kommer längre österifrån; Blomstermåla (Tommy Tift), Ruda (Andreas Almqvist), Sandbäckshult (Niklas Joelsson) och Kalmar (Joel Nevrup).
Det har gått fort. Det var bara drygt tre år sedan som bandet bildades. Efter en USA-turné med ett annat band kontaktade Tommy Tift ett par kompisar hemifrån Småland, bland annat trummisen Andreas Almqvist, och så föddes Vånna Inget.
Det här med Småland var viktigt.
– Det finns en tanke med det. Alla ska vara från Småland i bandet. Det känns som ett bra sätt att begränsa sig. Namnet Vånna Inget är ju också ett småländskt uttryck, säger Tommy Tift.
Sångerskan Karolina Engdahl hittade han på Youtube.
– Karro och hennes syrra spelade gitarr och sjöng Mammas gula blend. Det var mjukt men ändå punkigt. Jag gillade det, säger Tommy Tift.
Ett Facebookmeddelande senare hade Vånna Inget en sångerska också.
– Då fattade vi inte hur bra det skulle bli, säger Andreas Almqvist.
– J-a-g fattade hur bra det skulle bli, flikar Tommy Tift in.

Första spelningen var bokad när bandet bara hade ett par låtar. Första plattan, Allvar, spelades in på en vecka samtidigt som låtarna repades in. I maj åker de på ett par veckors Europaturné, främst Tyskland, och de har redan spelat i USA två gånger om. Vånna Ingets punkiga pop går oväntat bra, med tanke på att all sång är på svenska.
– Jag var lite nervös för det först, men efter att det kom fram en till mig efter en spelning utomlands och sade: ”jag förstår inte vad du säger, men jag förstår ändå vad du menar” så har jag släppt det. Det kändes helt otroligt. Vilken komplimang, säger Karolina Engdahl.

Varför har det gått så bra för er?
– Jag tror att Musiksverige har saknat ett band med hård energi och kvinnlig frontfigur, säger Tommy Tift.
Vånna Inget vill spela. Mycket. Det är alla överens om.
– Man jobbar för att kunna spela musik, säger Andreas Almqvist.
Och medan många band drömmer om feta festivalgig och stora arenakonserter så har Vånna Inget ett annat fokus. Ett fokus som handlar lika mycket om äkta kärlek till musiken som om stort samhällsengagemang.
– Antingen strävar man efter att göra få spelningar och tjäna så mycket på det som möjligt, eller så vill man spela så mycket man kan och då måste man ta sig utanför städerna, säger Tommy Tift som gärna vill ge ungdomar på mindre orter samma kick som han själv fick en gång.
– Jag såg Refused spela i Oskarshamn och det förändrade mitt liv. Om det är en sak som vi vill föra vidare så är det att om man vill något och tror på något tillräckligt starkt så ska man ägna hela sin vakna tid åt att genomföra det. Då går det till slut, säger Tommy Tift
– Du är ju sådan, säger Karolina Engdahl och fortsätter:
– Tommy sade någon gång i början att vi ska åka till USA och spela. ”Yeah right” tänkte jag, men nu har vi varit där två gånger.

– Det var ju när man såg andra äldre band som spelade som man bara ville vara som dem, säger Andreas Almqvist.
– Sedan tror jag att det är viktigt i ett större perspektiv. Det blir större och större skillnad både ekonomiskt och kulturellt mellan städer och landsbygden och det är ett problem. Jag tror att musik kan bidra till ökad förståelse mellan människor. Därför är det viktigt att banden kommer ut och spelar på småorter också, säger Tommy Tift och bjuder in:
– Om någon i Mönsterås eller Blomstermåla vill sätta upp en spelning och gillar Vånna Inget så är vi gärna det band som kommer. Det är bara att höra av sig, säger Tommy Tift.
– Eller Tegelbruket i Högsby. Det vore coolt att spela där, säger Andreas Almqvist.

Dans, producent, elektro, visa – här är alla grammisnomineringarna.

Årets artist: Avicii, Icona Pop, Jenny Wilson, Linda Pira, Petter.
Årets album: Avicii: True, Håkan Hellström: Det kommer aldrig va över för mig, Jenny Wilson: Demand the impossible, Stor: Shere Khan XIII, Veronica Maggio: Handen i fickan fast jag bryr mig.
Årets låt: Anton Ewald: Begging, Avicii: Wake me up, Håkan Hellström: Det kommer aldrig va över för mig, Kim Cesarion: Undressed, Medina: Miss decibel, Nonono: Pumpin' blood, Robin Stjernberg: You, Sebastian Ingrosso, Tommy Trash & John Martin: Reload, Veronica Maggio: Sergels torg, Zara Larsson: Uncover.
Årets kompositör: Håkan Hellström/Björn Olsson/Johan Forsman-Löwenström, Jenny Wilson, Marcelo Salazar, Marko "Mack Beats" Saez, Salem Al Fakir/Vincent Pontare/Magnus Lidehäll.
Årets textförfattare: Håkan Hellström/Björn Olsson/Johan Forsman-Löwenström, Jenny Wilson, Namo Marouf, Petter, Ulises Infante "Stor" Azocar.
Årets nykomling: Amason, Kim Cesarion, Lilla Namo, Linda Pira, Nonono.
Årets pop: Daniel Adams-Ray, Jenny Wilson, Melissa Horn, Oskar Linnros, Veronica Maggio.
Årets rock: Håkan Hellström, Johnossi, Ossler, Side Effects, Vånna Inget.
Årets producent: Jenny Wilson, Marcelo Salazar och Cristian Salazar, Marko "Mack Beats" Sae, Can "Stress" Canatan, Tim "Avicii" Bergling och Ash Pournouri
Årets barnalbum: Diverse artister: Minmello 2012, Norrbotten Big band, Sara Riedel, George Riedel, Örjan Fahlström: Emil, Pippi, Karlsson & Co, Oddjobb: Jazzoo, Orkesterpop: Värsta bråket, Oscar Danielson: Oscar Danielson sjunger för barn som borde sova.
Årets dansband: Elisa's, Larz-Kristerz, Lasse Stefanz, The Playtones, Wizex.
Årets elektro/dans: Adrian Lux, Avicii, Icona Pop, Nause, Rebecca & Fiona.
Årets folkmusik/visa: Ale Möller, Ane Brun, Lena Willemark/Jonas Knutsson/Mats Öberg, Sofia Jannok, Tomas Ledin
Årets hiphop/soul: Abidaz, Linda Pira, Mack Beats, Petter, Stor.
Årets hårdrock/metal: Crashdïet, Ghost, Nicke Borg Homeland, The Kristet Utseende, Watain.
Årets jazz: Edda Magnason, Goran Kajfes Subtropic Arkestra, Jonas Kullhammar Quartet, Nils Landgren Funk Unit, Tonbruket.
Årets klassiska: Anne Sofie von Otter, Karin Rehnqvist, Martin Fröst, Nina Stemme/Svenska Kammarorkestern/Thomas Dausgaard, Stenhammarkvartetten.
Årets musikvideo: Robyn featuring Snoop Dogg: U should know better (regi: Decida), Lars Bygdén: The hole (Emil Gustafsson Ryderup), Jenny Wilson: Autobiography (Jenny Wilson & Daniel Wirtberg), Petra Marklund: Sanningen (Magnus Härdner), Näääk featuring Nimo: Vi är kvar här (Måns Nyman).
Dessutom utses en hederspristagare.
I kategorin årets musikvideo går priset till regissören och där sker röstningen av en särskilt utvald jury. I kategorierna årets artist, årets album, årets nykomling, årets pop, årets rock, årets hiphop/soul, årets textförfattare, årets kompositör och årets producent röstas både de fem nominerade och vinnaren fram av den specialjury som infördes till Grammis 2011.
Medlemmarna i specialjuryn är utvalda av Grammiskommittén.
Vinnaren i kategorin årets låt röstas fram av svenska folket.
Vinnaren av hederspriset utses av IFPI:s medlemmar.

Även Ölandsbördiga film­producenten Kristofer Henell kan ta hem en Grammis ikväll.

Henell har producerat den animerade musikvideon till Lars Bygdéns låt The Hole med gästsång av Christian Kjellvander.
Videon är regisserad och animerad av prisade regissören Emil Gustafsson Ryderup. (Bar-OT)

TT rapporterar live från kvällens Grammisgala. Uppsnack från 16.30.

Självklart avslutas körståtandet med kategorin årets klassiska. Vinnare blir svenska tonsättaren och Nybrobördiga Karin Rehnqvist.

-Vi är ganska skygga, tonsättarna, vi tar inte så stor plats. Men jag vill passa på att tacka de övria nominerade tonsättarna ikväll: Mozart, Wagner och Stenhammar. Men de kunde tyvärr inte komma, säger Karin Rehnqvist.

Grammisgalan började bra för Håkan Hellström. När prisutdelningen drog igång på onsdagskvällen gick hela tre priser till göteborgaren. Även Jenny Wilson fick tre priser.

Håkan Hellström belönades med staytetterna för årets rock och årets låt - "Det kommer aldrig va över för mig" - samt för årets textförfattare.

Den folkkäre artisten har därmed kammat hem nio Grammisar sedan debuten år 2000.

- Jag inser självklart att ni är trötta på att se mig gå upp här, men jag vill ändå passa på att tacka alla inspiratörer som fick en att börja skriva dikter i 15-16-årsåldern, det är ju det jag gör fortfarande, tack till dom, och tack till er, säger Håkan Hellström efter att ha varit upp på scenen en tredje gång.

TT: Vad gör du med alla priser du får?

- Jag har en garderob hemma med spotlights där de står. Jag får bygga ut den nu, säger han till TT.

Även Jenny Wilson kom upp i tre priser under galans gång. Först vann hon priset för årets musikvideo för att senare belönas med priserna för årets album - "Demand the impossible" - och årets producent. Hon var nominerad i sammanlagt sju kategorier.

- Jag har bara en sak att säga: I min vildaste fantasi har jag drömt om att detta skulle ske. Är det något jag är så är det producent, det känns helt rätt att jag står här med den här plaketten, säger Jenny Wilson.

Avicii årets artist

Kvällens finaste pris, det för årets artist, delades också ut tidigt under kvällen och gick till Avicii.

Den svenske stjärn-dj:n fanns dock inte på plats för att ta emot priset. Han belönades bland annat för låten "Wake me up", som blivit en internationell superhit, och albumet "True".

Det är Avicii andra Grammis. För två år sedan vann Tim Bergling, som är hans riktiga namn, priset för årets låt, för "Levels".

Veronica Maggio inledde galan med en spektakulär Alice i underlandet-inspirerad version av sin hitlåt "Hädanefter" och kunde senare under kvällen ta hem priset för årets pop.

- Det betyder mycket att veta att det finns människor som uppskattar det man gör. Jag skriver ju så klart musiken för mig själv men det här är väldigt kul, säger Veronica Maggio till TT.

Årets hederspris gick till Sven-Bertil Taube. Skådespelaren och vissångaren som fyller 80 år i höst, kan också fira att det i år är 60 år sedan han skivdebuterade. Sven-Bertil Taube introducerades av First Aid Kit som sjung "Så skimrande var aldrig havet" innan de avslöjade pristagaren.

- Tackar, tackar. Jag får dela denna heder med skickliga skivbolagsherrar, underbara musiker, strålande tekniker. Tack, alla, sade Sven-Bertil Taube från scenen.

Grammisgalan eftersänds i SVT1 med start 20.00.

Lage Olsson har gjort det förut och nu gör han det igen. Arrangerar en välgörenhetskonsert där pengarna går till Stadsmissionen i Kalmar.

Konserten för Stadsmissionen ges i Kalmar domkyrka den 8 mars och den blir ett verkligt musikaliskt smörgåsbord. Lage Olsson är kvällens konferencier och han har många medverkande att presentera.
Publiken kommer att få lyssna till Olof Lövmos trio som bjuder på jazz, medan organisten Leif Ahlberg bjuder på två orgelsolon på nyrestaurerade läktarorgeln; ett av Gustaf Hägg och ett av Buxtehude.
Men det blir körsång också, av både Badrums­kören, som bland annat valt musik av Benny Andersson och Elvis, och Domkyrkokören som framför Mendelsohns Hear my Prayer, slutdelarna av Förklädd Gud, samt Anders Öhrwalls arrangemang Härlig är jorden. Sångsolisterna Yvonne Tufvesson Rosenquist, sopran, och Thomas Björklund Svensson, baryton, framträder tillsammans med domkyrkokören men också i egna solonummer.
Andra musiker som medverkar är Alfhild Médélius, violin, Christer Svensson, orgel, cembalo och piano, Konstantin Shakov, violin och pianoackompanjemang, samt Simon Torstensson som bjuder på både sång och gitarrmusik. Paul Thorstensson och Marita Aronsson, organist respektive kantor i domkyrkan, finns också med som musiker i välgörenhets­konserten.
– Publiken kan också vänta sig en musikalisk överraskning under kvällen, avslöjar Lage Olsson, som arrangerar konserten med anledning av att han i mars fyller 75 år.
– Jag gjorde välgörenhetskonserter både när jag fyllde 60 och 70 år. Min önskan är att få ge till Stadsmissionen i stället för att själv uppvaktas med presenter.
Alfhild Médélius medverkar i välgörenhetskonserten där pengarna går till Stadsmissionen i Kalmar.

Drygt 55 000 personer såg föreställningen Livat i parken på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg under sommaren där Siw Carlsson från Alsterbro spelar mot bland andra Stefan Gerhardsson och Jojje Jönsson.

Nu är farsen på turné i Sverige och spelas i Kalmarsalen både fredag och lördag kväll.
Regissör är Lars Classon och resten av ensemblen består av Thomas Hedengran, Sanna Ekman, Pär Nymark och Jeanette Capocci. (Bar-OT)

Med långa frisyrer, galna fans och hitlåtar som Cadillac tog Hep Stars Sverige med storm på 1960-talet. Nu firar bandet 50 år och i morgon spelar de på Kalmar teater.

Året är 1965. Bandet Hep Stars, som precis har börjat få fart på karriären, sitter i en turnébil på väg mot Dalarna. De rattar in det prestigefulla radioprogrammet Tio i topp och hör till sin häpnad att de har hela tre låtar på topplistan, varav en på första plats.
– Vi stannade bilen och hoppade ut, tjoade och tjimmade och dansade runt bilen. Vi var så glada, det var något helt fantastiskt! Och sedan var cirkusen i full gång, berättar Svenne Hedlund.
Karriären i Hep Stars började 1964 efter att han tidigare sjungit i Cliff­tones. Det skulle visa sig vara ett lyckat byte. 1966 stod Hep Stars för hela tio procent av all skivförsäljning i Sverige och var de än turnerade möttes de av massor av fans.
Kärleken från fansen kunde ibland vara kostsam. Vid ett tillfälle när Svenne Hedlund försökte fly undan en hop av anstormande tonårsflickor bröt han benet.
– Man fick passa sig för de slet i håret och de slet i kläderna. De skulle ju ha souvenirer och så, säger Svenne Hedlund och skrattar.
Nu är hysterin kring Hep Stars av förklarliga skäl inte lika stort som på 1960-talet, men några fans hyser fortfarande en stark kärlek till bandet.
– Vi ska till Avesta på turné och då kommer fyra tjejer dit som vi förut kallade för Avesta-brudarna. De åkte runt i Dalarna och såg oss på 1960-talet, det var någons mamma som skjutsade dem, och nu ska de se oss igen.
Spelningen i Avesta är en del av en omfattande Sverigeturné som drar i gång den 16 februari för att markera Hep Stars 50-årsjubileum. På fredag intar de Kalmar teater. Dessutom släpper bandet en ny skiva, The Hep Stars – 50th anniversary, med gamla Hep Stars-låtar, Elvis Presley-låtar och en nyskriven låt av Per Gessle.
– I och med att vi har kört låtarna på scenen i så många år har de vuxit fram och fått ett litet annorlunda stuk på den nya skivan. Cadillac är till exempel betydligt rockigare än originallåten, säger Svenne Hedlund.
När han själv lyssnar på musik blir det mycket Cliff Richard, Elvis Presley och Bobby Vee. Däremot lyssnar han sällan på Hep Stars egna skivor från 1960-talet.
– Nej, jag är ingen tillbakalängtare på det sättet. Det är klart att det var en kul tid, men då skulle man behöva vara i samma ålder också. Om jag skulle åka tillbaka som jag är nu så skulle jag nog inte hänga med i svängarna, säger han och skrattar. (TT)

Byteaterns anslag fortsätter att urholkas.
Regionförbundets uppräkning av anslagen för 2014 är mindre än kostnadsökningarna.

I höstas gjorde Daniel Rylander och Mia Carlsson, Byteaterns nya chefer sedan ett år tillbaka, ett utspel när de skrev ett brev till Regionförbundet i Kalmar län.
”Hur ska vi kunna erbjuda barn, unga och vuxna teater när våra anslag bara minskar år efter år?” undrade de bland annat.
Byteatern Kalmar länsteater har i uppdrag att spela teater i hela länet. Med det nuvarande anslaget som endast räcker till två till tre uppsättningar per år är det inte möjligt, menar de båda teatercheferna.
– För att vi ska kunna omfatta både teaterscenen i Kalmar och vår turnéverksamhet i länet behöver vi två team i stället för ett, säger Daniel Rylander.
Byteatern får pengar från både landsting och staten och dessa pengar betalas ut via Regionförbundet.
Dessutom står Kalmar kommun för hyreskostnaden för teatern som ligger i hamnområdet.
Det regionala kulturbidraget för 2014 är drygt sju miljoner kronor. Det har räknats upp med 2,7 procent. Det statliga bidraget, som är på drygt fem miljoner kronor, har ökat med cirka två procent.
Det blir tolv miljoner kronor för 2014. Vad kan ni göra för de pengarna?
– Det betyder att vi kommer att uppfylla vårt uppdrag sämre än vad vi hade hoppats på. Men vi blir inte sämre än förra året, även om vi under 2014 har råd med bara 19 helårsverken jämfört med 20 förra året. På 90-talet fanns det 25 helårsverken på teatern, säger Daniel Rylander.
Vad gör ni nu för att få mer pengar i framtiden?
– Vi fortsätter att lägga upp visioner och påtala brister för beslutsfattarna.
För att kunna förverkliga visionerna behöver teatern ytterligare fem miljoner kronor.
– Fem miljoner motsvarar drygt 20 kronor per person i Kalmar län. Får vi den höjningen innebär det att vi kan fördubbla vår repertoar och därmed öka vår publik, förklarar Daniel Rylander.
Under 2015 kommer Byteatern inte arbeta med frilansande skådespelare utan bara gör föreställningar med sina fast anställda, delvis för att spara pengar och men också för att inte vara beroende av skådespelare med korta anställningar.

Pinsamheter och skratt, ångest och glädje, tårar och lycka. Alla känslor får finnas med i Malin Wollins bok om graviditet och förlossning.

Boken, som fått titeln En mamma blir till, kommer ut i sommar på Wahlström & Widstrand förlag. Hon säger att det finns många teoretiska handböcker om graviditet och förlossningar med ett strikt tilltal, men att hon velat skriva en bok där också de intimaste och även pinsamma frågorna och beskrivningarna får finnas med. Hon säger att hon valt ett ”mamma-tilltal”.
Hur kom du på titeln En mamma blir till?
– Jag valde titeln som en blinkning till Lennart Nilssons klassiska bok Ett barn blir till som handlar om fostret.
Malin Wollin berättar att hon utgått från sina egna erfarenheter när hon skrivit boken. Och hon vet mycket eftersom haft nio graviditeter. Fem slutade som missfall. Fyra av dem blev de älskade barnen Astrid, Saga, Arvid och Stellan som hon har tillsammans med sambon Joachim Lantz.
Hon skildrar i sin bok allt det fantastiska, men tar också upp det hon kallar ”våga-fråga-sakerna”. Allt material i boken är nytt. Ingenting är hämtat från tidigare krönikor eller bloggar.
Ett av kapitlen kallar hon det svarta.
– Där skriver jag om det svåra. Om rädslorna, ångesten och sorgen. Det kapitlet kan man ju hoppa över om man vill, förklarar Malin Wollin.
Malin Wollin, som är journalist, skriver för Aftonbladet och tidningen Mama, både som krönikör och bloggare.

Efter den mediokra komedin Du gör mig galen har regissören David O Russell tagit sig an en helsnurrig historia från 1970-talet.

Irving (Christian Bale) och hans älskade Sydney (Amy Adams) lever gott och flott på att blåsa folk i desperat knipa på stålar. Paret avslöjas av FBI-agenten Richie (Bradley Cooper), som låter udda var jämt om svindlarna hjälper honom att sätta dit korrumperade politiker och/eller maffia­bossar, spelar ingen roll vilka, bara det ger honom stjärna i boken och för honom ett steg vidare ­­i ­karriären.
Richie, som piffar till kalufsen med papiljotter, är inte bara sugen på att fånga tunga fula fiskar, han är också toktänd på Sydney, som glider runt med ett utmanande dekolletage och en trånande blick.
Irving, som dessutom har en gapig vimsig svartsjuk hustru (Jennifer Lawrence) att hålla i schack, får passa sig.

Trions jakt på storvilt är bisarr och galen. En del av deras upptåg lär ha inträffat i verkligheten. Om det är sant eller ej spelar inte så stor roll.
Inte heller gör det något att det ibland är svårt hänga med i de olika turerna. Händelseförloppet hamnar nämligen snabbt i skuggan av de underbara typerna och den fräcka dialogen.

En lätt överviktig Christian Bale med en tupé som gärna glider på sniskan är i sitt esse. Amy Adams visar än en gång att hon är ett stensäkert kort när det gäller komedier och hon matchas fint av Jennifer Lawrence, som fortsätter att leva upp till högt ställda förväntningar. Till och med fyr­kantige Bradley Cooper gör ett godkänt jobb.

American Hustle kan inte i något avseende mäta sig med The Wolf on Wall Street, men man skulle kunna kalla den en Scorsese light-produkt. Det är inte utan att David O Russells film, även om den inte alls håller samma höga klass, också för tankarna till Maffia­bröder och till 1970-talsskildringar som Boogie Nights och Blow, och ­faktiskt även till klassikern Blåsningen med Paul Newman och Robert Redford.

Bra underhållning!

Hon har haft några år på sig. Här och nu slår Katy B ut i blom.

För att vara en dansorienterad sångerska har brittiskan flera dimensioner. Break-beatsen tar oss visserligen tillbaka till 2000-talet, ibland ännu längre bakåt, men det finns nerv i låtarna och framför allt en trovärdighet som hon tidigare inte blottat. Materialet här är inte så singelbaserat som man annars är van vid i den här genren; de tolv spåren är överraskande breda, genomarbetade och jag skulle tippa på att Little Red inte bara kommer spelas på dansgolven.
5 Am är starkaste vapnet, men Wicked love och Still visar att Katy B hittat sin form men också att hon närmat sig idolerna Mary J Blige och Faith Evans.